Someone like you
Ensamhet, rädsla, kan man beskriva dom här två orden på något sätt? Kan man få kontakt med någon som förstår vad de betyder? Att vara sig själv bland folk man vill komma nära är det svåraste man kan göra, eftersom att man inte vet om dom ska respektera, acceptera och visa hänsyn till den man egentligen är. Ensamheten är så skön, när man har musik, musiken som är ljuv, svensk ljuv musik, en varm röst som sjunger till en, en tår som kanske rinner ner för kinden och man förstår att ängeln finns där med dig. Rädslan kommer sen efteråt när man väl förstår att man är själv i en tyst, mörk och kall lägenhet. När man ser skuggor och tror att man blivit helt tokig, men det är du inte, för du är inte ensam om att känna dig iakttagen. Att någon kanske sitter där bredvid dig, att någon kanske står där i hörnet och kollar på dig som om du var det vackraste som finns, men ändå så blir du rädd, för du vet inte vem som står där och ser på dig. Det är nu som du känner dig obehaglig och kanske lite fundersam om du ska våga gå förbi denna plats, utan att få en kall blick, en kall vind i ansiktet. Du går, istället för den kalla vinden som du trodde du skulle få känna, så får du känna en väldigt behaglig varm andedräkt mot din panna, utan att veta om det står du där och nu är du inte längre ensam, men du ser fortfarande ingen där, som står vid din sida. Utan du har i alla dessa år inbillat dig själv om att det finns någon där, det finns någon som tycker du är vacker, nån som står där, men egentligen finns det ingen, ingen alls. Bara en vit tapet som reflekterar mot spegeln, och skuggan du trodde du såg var din egen när du gick förbi, du tog förgivet att någon fanns där, men det kommer aldrig finnas någon där som ser på dig på det sättet som du vill bli sedd på.
Kommentarer
